Tyvärr har jag nu fått möjligheten att jämföra hur det är att ligga på sjukhus på Teneriffa och i Stockholm. Vilken skillnad! Så olika saker man värderar. Renligheten till exempel. Inga lortgrisar är accepterade på Candelariasjukhuset, (som alltså inte ligger i Candelaria utan är uppkallat efter Teneriffas skyddshelgon Jungfrun av Candelaria). Så fortfarande groggy efter operation så ska jag badas. Två av dessa ymnigt förekommande, vänliga kvinnorna kommer in med vattenkanna, modell trädgård, tvål och tvättsvampar. Så liggandes i sängen häller de vatten över mig och skrubbar mig från topp till tå tills jag är dold i lödder. Sen ny omgång med vattenkannan och torkning. Så rullar de in mig i handdukar och lyckas med lakanen torka upp allt vatten och bädda rent. Madrassen är klädd med nån plast så den är bara att torka av. Ny skjorta och vips så ligger jag ren mellan välsträckta lakan. Följande dagar när jag kunde sitta upp, blev jag körd i rullstol till duschrummet och åtsagd att tvätta mig ordentligt, även håret. Rena lakan och kläder minst en gång om dagen.
Det är lite skillnad mot när jag låg på Karolinska för ett år sen. Jag hade EHEC vilket gör att det sprutar ur alla ändar så särskilt ren är man inte. Hög feber dessutom. En gång lyckades jag tigga mig till en ren skjorta men de skitiga lakanen fick jag ligga med i fem dagar. Ingen hjälp i sikte alls så det var helt upp till mig själv att hålla lorten stången i den mån jag klarade att ta mig till handfatet. På golvet var det väldigt smutsigt och färgen lossnade från väggarna. Några gånger kom det in nån och svepte omkring lite mitt på golvet med en mopp. En tappad plastmugg som låg på golvet när jag kom, låg kvar när jag åkte. Jag tänkte fota det men hejdade mig, jag skämdes för att vi hade det så erbarmligt i Sverige. .
På operation var det tvärtom, så jättenoga var det inte på Candelaria. Visserligen fick jag ta av mig mina kläder och lägga i en påse men påsen låg kvar på britsen under operationen. De tvättade runt där de skulle operera men inte mer. Det kom och gick en hel del folk hela tiden. I Sverige känns det ibland som att de knappt kan ge en spruta utan att sterilisera allt. Får verkligen hoppas nu att det räckte med det som var.
Mat är ett annat område där det är stor skillnad. En kopp kamomillte och en skiva bröd fick jag att bryta fastan med. Glutenfritt bröd utan fler påminnelser än att jag sa celiaki vid standardfrågorna när jag kom in. På Karolinska lyckades de inte få fram något bröd utan vete på de fem dagar jag var inlagd. Som första måltid fick jag stekt kött i löksås och ärtor till det. Inte direkt nåt min magsjuka mage klarade av. När jag frågade efter en kopp te fick jag ett snorkigt svar att det serverades endast klockan sju. Näringsdropp och smärtstillande var de också generösa med på Candelaria. Kanske allmänt måna om att man skulle må så bra som möjligt. I Sverige tycker jag det ofta är att man ska ta så lite mediciner som möjligt, ha minsta möjliga kontakt med sjukvården och klara sig själv. Sen tycker vi inte infödda kanske att det går till överdrift här. Det är till exempel inte möjligt att få gå på toaletten utan man ska snällt ligga still i sängen vilket betyder bäcken. I Sverige skulle de säkert kört upp en med en gång för att inte få blodpropp men här kan man nog bli liggande i veckor. Jag försökte låna granndamens kryckor men oj vilket liv det blev då. Doktorn måste först säga OK innan man kan få kryckor. Jag sa att jag ändå måste ha det dagen efter när jag skulle åka hem. Då himlade de med ögonen och pep iväg för att konferera. De glömde helt bort mitt toabesök. Granndamen såg sen till att de kom med en rullstol så jag fick gå på toa. Men kryckor, nja det får allt vänta. Granndamen har amputerat ett ben och hon har varit här en månad. Hon har just börjat öva att gå lite grann på kryckor. Känns inte så upplyftande.
Så kom måndagen som jag hade bestämt skulle vara utskrivningsdagen. Till slut kom en liten farbror i rutig flanellskjorta som visst var läkare. Han var sur. Kanske för att jag tackade nej till att ligga kvar på hans fina sjukhus. Vem vet för inte ett ord engelska kunde han. Med honom var en sjuksköterska med samma ringa språkkunskaper. Nu behövdes det kanske inte för det enda läkaren sa var Ok och så gick han. När jag frågade (på spanska) om jag skulle tillbaks för att ta bort gips och sånt så ryckte han på axlarna. Den som hjälpte mig var en av dessa underbara vårdbiträden (?). På sin flytande engelska redde hon ut alla frågetecken och så kom hon med kryckor och papper med återbesökstid och förhållningsorder. Hon verkade fixa det mesta på avdelningen.
Så till slut hemfärd. Jonas från Scandinavian Help Desk körde, å så skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar