Testat akutsjukvården

Hälsenan smällde av och jag svimmade. En förskräckt man pysslade om mig och hjälpte mig till en taxi. Snurrig som jag var kunde jag inte komma ihåg namn och omfattning av rese/olycksförsäkring - ja, jag vet att jag hade tänkt skriva en lapp att ha i plånboken men det kom alltid ett men emellan, något annat kändes viktigare att göra just då. Eftersom jag vet hur bra det privata Gröna sjukhuset är på att ta betalt så vågade jag inte ta risken. Åkte istället upp till el Mojón som det statliga sjukhuset heter, fast det är tyvärr inte färdigbyggt än. Pengarna drogs plötsligt in och det som finns är en lättakut och vårdcentral. Efter rätt så lång väntan där så konstaterade de att hälsenan var av och måste sys ihop, jaha det hade jag allt listat ut själv. Sy kunde de inte där utan jag måste till ett (färdigt) sjukhus.

                                                                            Här är den påbörjade akutmottagningen på el Mojónsjukhuset.                                                                        Åk till Candelaria sa de och undrade vem som skulle skjutsa mig. Att jag inte hade nån med mig fann de så otroligt att de trodde de missförstått mig. Med en skakning på huvudet över konstiga utlänningar så kallade de på en taxi. Vi åkte och åkte, det visade sig att sjukhuset inte ligger i Candelaria utan att det heter La Virgia de la Candelaria och ligger i huvudstaden Santa Cruz en bra bit längre bort. 90€ fattigare var jag äntligen framme och hade börjat ångra att jag inte tog det närmaste sjukhuset ändå. 

Väl inne på sjukhuset så kryllar det av vänliga kvinnor i olika åldrar som verkar ha som huvuduppgift att skjutsa omkring förvirrade patienter. Duns ner i en rullstol och försök inte köra själv! Skönt att slippa leta reda på rätt väntrum osv. Med blotta ögat ser det ut som minst fem gånger mer personal än på en svensk akutmottagning. Överallt finns någon till hands. Jag skrev tidigare om "Den stora vänligheten" och det upprepar jag. Den kvinnliga läkaren lägger en varm hand på min axel och frågar om jag klarar att vänta för hon vill att en annan läkare ska titta på det också. Hon kollar att jag förstått och ler uppmuntrande. Visst är sjukhuset slitet och antagligen väldigt trångt men det senare har sina fördelar. I Sverige har jag suttit många timmar ensam på ett rum och känt mig övergiven och bortglömd. Här sitter och ligger vi i korridorerna och byter uppmuntrande (eller himlande) blickar och om något skulle hända skulle nån snabbt kalla på hjälp. Tiden gick, det var ju fredag kväll och flera olyckor. Men då och då när jag såg alltför orolig ut så kom en vänlig man och sa att det var under kontroll och de lovade mig att jag skulle opereras den dagen. Trygghet. Så mycket det gör att veta. Så rätt som det var blev jag skjutsad genom det nu kvällsmörka sjukhuset till operation. Ryggmärgsbedövning mm så jag var rätt borta. Mitt i natten kom jag upp på avdelning med benet i halvt gips. Alltså gips på baksidan av benet och sen bandage om alltihop. Fortsättning följer