SKUT

Kommer nu från mingel i kyrkan. Biskopen Sven Bernhard Fast är på besök och då passar man på att ha fest. Svenska tapas (lax, löjrom, ost, gottigottgott) och cava. Kyrkan var proppfull och kören sjöng och alla som var där sjöng så det riktigt kändes. Från minikörens ljusa röster till Rebroffvarianten som satt bredvid mig. Inga blyga violer här inte, så skönt att ryckas med, när alla andra sjunger vågar jag också.

Innan det hela började satt jag och tittade runt och slogs av så många jag känner och ännu fler känner igen. Som en sa att har man setts en gång så är man bekant. Eftersom de flesta är här en begränsad tid så får man passa på att lära känna varann snabbt. Så det är lätt att börja prata med folk och har man pratats vid två gånger ja då tycks det som man är gamla vänner.

Samtidigt som jag går runt och njuter av att "umgås" så sitter en liten i mig och är förundrad. Det är så overkligt, så annorlunda mot den jag trott jag var. Kyrkan, mingel, biskop, småprat med folk både yngre och äldre, en del mycket äldre - är det verkligen jag? Eller är det bara så att här är det annorlunda, här gäller inte samma mönster, regler, förutsättningar. Här är det helt naturligt att kyrkan bjuder på cava och varför då inte passa på att ta ett snack med biskopen. Ja, det är jag - numera.