Rörmokaren dök inte upp och när jag fick tag på honom sa han sig inte ha tid.
Skulle boka tid på sjukhuset för att ta bort gipset och kolla upp hälsenan. Hade ringt numret jag fått men de sa nåt om att uppgifter saknades. Bad spansktalande kompis ringa och fråga mer men hennes pengar på mobilen tog slut. Ringde sjukvården igen och de sa nåt om att jag skulle gå till vårdcentralen. Äntligen där och efter att väntat länge sa de jag skulle ringa ett annat nummer. Gick till kyrkan för att få hjälp och den enda där som kan spanska är Monica i köket! Hon ringde och lyckades till slut fixa en tid åt mig. Med ett samtal och några vänliga ord förändrade hon min känsla av att vara ensam i en obegriplig värld till att vara trygg i en fungerande gemenskap.
Styrkt av att det finns hjälp att få, gick jag helt inkonsekvent hem och fixade rören själv. Man ska inte utmana ödet med att be om hjälp två gånger samma dag.
Kanarierna kastar sig fram och hjälper till även om man inte behöver. Även utan rullstol händer det att nån plockar ner mina varor i kassen, håller upp dörren eller räcker en stödjande hand i trappan. Första gången jag skulle byta gasflaska så hävde sig grannen över räcket mellan våra terasser för att få gasflaskan på plats. Jag blev lite generad, tyckte nog jag skulle klara det själv. Men jag har vant mig och nu med rullstol är det ingen hejd på hjälpsamheten. Om de bara kunde skulle de nog bära mig.
Norrmännen är inte lika handgripliga men erbjuder sin hjälp, ber en att ringa - och menar det. Här verkar de göra mycket för varandra. Svenskarna tycker jag är svårare att förstå mig på. De ber inte gärna om hjälp och de erbjuder sig inte heller. Om de gör något för någon annan vill de inte sällan ha betalt. Tjänster och gentjänster är inte självklart. Vad ligger bakom detta? En rädsla för att stå i skuld? Pinsamt och skämmigt att inte klara sig själv? Uppfattningen att man ska vara självständig, fixa allt på egen hand. Ensam är stark, själv är bäste dräng, den som står i skuld är inte fri. Då vill man kanske inte genera genom att erbjuda sin hjälp, det vore ju att antyda att personen ifråga inte klarar sig själv. Är det så att vi i vår tro på individen gått så långt att vi glömt att det är tillsammans vi har glädjen.
Kärlek är som parfym, du kan inte stänka den på någon annan utan att det droppar på dig själv.
Arabiskt ordspråk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar