onsdag 22 januari 2014

Gipset av!

Hinner bara innanför dörren till sjukhuset när en man kommer och frågar vart jag ska. Mycket huvudskakningar och en flod av ord som jag tolkar som att jag har kommit till fel ingång. Efter all denna beklagan undrar jag om jag ska ta mig till det andra stället - nej o nej då! Han hämtar en annan man som tar tag i rullstolen och kör mig igenom sjukhuset faktiskt inte särskilt långt alls, inte med svenska mått mätt. Väl på plats visar det sig att nåt har blivit fel och jag finns inte med på listan men det gör inget alls, inget alls, bara vänta lite… Blir skjutsad till ett väntrum och placerad långt ifrån dörren, blir varnad för att det är hemskt kallt när den öppnas, det är ju så kallt ute nu. Alla sitter påpälsade med tjocka tröjor och täckjackor. Det är redan ett 40-tal i väntrummet och det är väl ungefär var tionde minut som någon ropas upp, känns inte helt bra. Det blir dock min tur redan efter någon timme och jag får flytta mig till ett annat väntrum. Efter ytterligare en timme så förbarmar sig en sköterska och drar in mig i ett rum, tar bort gipset och tvättar benet - ohhhh det var skönt. Ett magert, skrynkligt gumben har det blivit efter sex veckor i gips. En läkare kommer förbi och säger att det ser bra ut och kom tillbaks om två veckor. Jaha, all denna väntar för de där få minuterna. Hade haft god lust att klippa av mig gipset själv hemma.

Jo men nu återstod att ta sig hem. När jag försökte få komma tillbaks till huvudentrén så gick det inte alls det. Jag skulle ut genom den närmaste utgången basta! Om jag skulle möta någon så fick de allt komma till där jag var. Inga skyltar någonstans, de vill verkligen inte ha några patienter vimlandes runt i korridorerna. Lyckades få en beskrivning på hur vännen skulle köra från huvudentrén till där jag var så jag åkte ut och tog den vägen åt andra hållet med rullstolen. Det var en jättelång, jättebrant backe. Hade varit mer praktiskt om Traumatologi/benbrott/gips-avdelningen låg i slutet på backen än på toppen. Oj så undan det gick. Hittade vännen och sen var det "bara" att försöka hitta tillbaks ut på vägen igen. Kan  det inte komma någon skyltmålare och förbarma sig över ön? GPS stjälper mer än den hjälper eftersom vägarna ändras så ofta, en avfart stängs, en väg enkelriktas och vägarna som byggts upp efter översvämningarna är inte som samma ställe som de gamla, puh.

Åter om två veckor, hmm, klart tveksamt. Ska nu njuta av att kunna tvätta båda fötterna!

Inga kommentarer: