Calima

"Julen vi snöade inne" hette en barnbok jag minns. Nu är det julen vi sandade inne, det känns lite märkligt. Det är inte så att vi måste skotta oss ut från ett fönster på övervåningen som de gjorde i boken. Nej sanden lägger sig inte i högar, den är i stort sett osynlig men kryper ner i lungorna så det blir svårt att andas. Det är heta vindar som kommer från Sahara och de bär med sig ytterst finkornig sand. Genom åren har det blivit rätt mycket sand som vindarna har burit hit. I stort sett hela Fuerteventura om man ska vara krass. Det är ett vanligt misstag att tro att calima är vinden men det är namnet på dammet/sanden i luften. (Ändrade just på Wikipedia, tack Helena för faktagranskning). För att man ska säga calima i väderleksrapporten ska tre villkor uppfyllas. Dels ska luften ha en grå-, gul- eller rödaktig färg. Vilken färg det är beror på vilket område dammet kommer ifrån. Sikten ska vara mindre än 10km och den relativa fuktigheten under 70%.

Så här såg det ut när vi kvällen innan julafton samlades på stranden för att "titta på solnedgången". Ja det är solen som syns där genom diset. Inte mycket till solnedgång att njuta av. Helt ok ändå att sitta på stranden och dricka cava, käka jordgubbar och sjunga svenska julsånger. Men liite undergångsstämning var det ändå. 

                                                                                                    Allt är täckt av sand. Här har jag dragit hushållspappret en dm på terassbordet. Det blir så igen på nolltid.                             Så idag har vi varit inne med stängd dörr för första gången tror jag. Känns väldigt konstigt, ovant. Insåg till slut att det inte går an att andas in dammet. Redan i måndags tappade jag rösten efter att suttit ute och pratat hela eftermiddagen. Så nu får jag vara tyst, F uppskattar det... Men nu övar vi på teckenspråk så helt kommer hon inte undan. I kyrkan igår var det många som fick gå ut och hosta och inte lät kören riktigt som vanligt. 

Varma hälsningar!