Den stora vänligheten

Mitt i vårdcentralväntrummets vimmel möts jag av en varm blick. En timme senare när jag får lov att lämna kön för att sätta mig en stund rycker han ut och försvarar min plats mot en man som passar på att komma lite framåt i kön. "La chica / flickan här har väntat längre" och så ytterligare en varm och uppmuntrande blick. Bara att bli kallad La chica får mig att känna mig betydligt piggare.

De är rätt vanliga här, männen med vänliga ögon och (som det ser ut) lugna själar. Tänker mig dom som fiskare. Kroppsarbete har de i alla fall, eller haft, vältränade och bruna som bara dagligt utomhusarbete ger. Lugna, tysta men beredda att finnas till hands. Jag tänker mig att de utvecklat det där lugnet av att i timmar följa havet. Det är meningslöst att slåss mot havet, det är bara att vänta, att följa, att vara redo när möjligheterna öppnar sig. Här är ingen plats för karriärsugna, ingen chans till snabba klipp. Det är den tålmodige som odlat upp öknen, väntat på regnet och tagit vara på varje droppe. Den lugne, uthållige som byggt vindskyddande oändligt långa murarna som nu slingrar sig överallt på bergsidorna. Machiavelli menade att klimatet formar ett folks karaktär. Är det så eller är det yrket, det dagliga görandet? Vad ska det då bli av männen här nu som växer upp i ett limbo. Förutsättningarna för såväl jordbruket och fisket är helt förändrat och ger få mat för dagen. Att fixa hotell, barer och småaffärer och dra fördel av turismen är andra så mycket bättre på, andra vars kynne i århundranden formats av handel.  Ett socialsystem som ger mat för dagen tvingar ingen ut i tiggeri men ger inte heller någon väg ut ur den stora tomheten. Det handlar inte bara om avsaknad av arbete, kanske mer om avsaknad av självkänsla och något gott att föra vidare. Vad ska forma deras ögon och själar så att de vänligt hjälper en främling i ett väntrum även om många år.